En sorglig historia

Den man, som jag här kallar Erik, och hans anhöriga, som jag här kallar Inga och Selma, som jag här ska skriva om, vill inte att de ska bli igenkända. Jag respekterar givetvis detta, även om jag tycker det är tråkigt att många berörda är rädda för att de ska bli sämre behandlade om de träder fram. Jag skriver därför en fiktiv berättelse som är tagen ur verkligheten. I historien finns en vän till Erik som är granne och som jag här kallar Johan.

En man, boende i en ort i kommunen, kom till en akutmottagning. Johan som hjälpte Erik till akuten tyckte att det kunde vara frågan om en stroke. Läkaren på akuten noterade att Erik var ”lite snurrig men i övrigt gott och opåverkat”. En helg närmade sig så man tyckte sig inte ha tid med en undersökning om stroke som därför inte genomfördes. Han skickades hem. Erik lever ensam och har sina anhöriga, syskonen Inga och Selma som bor i andra delar av landet. Dessa har kontakt med Eriks vän Johan. De anhöriga fick telefonsamtal från Erik som uttryckte sig förvirrat och osammanhängande. Hemtjänsten hade kopplats in och de levererar tre mål mat om dagen. Några timmars ledsagning per månad beviljades också. Tre veckor efter besöket på akuten så lämnades en ansökan om särskilt boende in till Gislaveds kommuns Socialförvaltning.

Eriks allmäntillstånd försämrades. Till slut fick Johan tillsammans med Inga och Selma en tid för en undersökning av Erik. Dagen för undersökningen kom. Erik stod fullt påklädd innanför sin ytterdörr och väntade på resan tre timmar innan avfärd. En avfärd där Inga var med. Tack och lov, för den sjukbil som beställdes kom aldrig. Inga fixade det hela på annat sätt så Erik kom till undersökningen, utan hjälp av den beställda sjukbilen, vart den nu tog vägen?

Beskriver här tre av flera tillfällen som beskriver Eriks förvirrade tillstånd.
Vid ett tidigare tillfälle ringde Erik på hos Johan och var förtvivlad över att frukosten inte kom.
Ett annat tillfälle ringde Erik på och var förtvivlad över att hans medicin uteblivit.
Inga och Selma fick flera samtal. En gång var han förtvivlad över att hans ansökan om plats på särskilt boende blivit avslagen.

En tid efter kraftiga påtryckningar från såväl Inga och Selma som från Johan så kom ett besked om att Erik ska få plats på Särskilt boende. Med brasklappen, så får vi se hur länge det dröjer innan det blir någon plats ledig. Om Erik har fått någon plats när detta skrivs vet jag ej. Inte heller om han i väntan på plats tagits in på korttidsboende där han borde ha varit under väntetiden. Vi får hoppas att Erik inte gett sig ut någon natt med sträng kyla.

Var säger då denna historia oss.
När jag tagit del till underlaget för min berättelse så ställer jag mig frågan. Varför ligger ett så här tydligt ärende i över två månader innan beslut tas. En tid som kanske hade blivit längre om inte påtryckningar skett.
Den tid som gått från att Erik besökte akuten och till dess att han fått ett boende närmar sig i dag fyra månader.
Gislaveds kommun har fått kritik från IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) för att de haft för lång tid mellan beslut och att de gamla får ett vårdboende. I media gjorde politiker och förvaltningschef fast att de är på väg att komma till rätta med den långa tiden från beslut till erbjudande. Jag frågade mig hur det gått till. Några tecken på minskat behov kunde jag inte se. Här ser vi ett exempel på hur förvaltningen löser detta problem. De fattar inte besluten innan det finns någon plats. Kön ligger i ej beslutade ansökningar.

Jag begärde för en tid sedan statistik om tiden från första kontakt till att en sökande fick boende i äldrevården. Jag fick svaret att det gick inte att ta fram. De första kontakterna är ofta sporadiska och ibland anonyma. Jag skulle begärt uppgift på tiden mellan ansökan och beslut i stället.
I ett insändarsvar nyligen så gjorde de tre styrande partierna klart att de såg ett behov av fler platser 2020 -2021. Ett uttalande som förbryllar. Har förvaltningen mörkat det verkliga behovet genom att ligga på ansökningarna? Om så är fallet så kan jag tycka att politiken borde genomskådat detta. Ansvaret faller alltså lika tungt.

Åke Fridén

Äldrevård

Äldrevården i Gislaveds kommun, vad ska det bli av den?

I ett svar till en insändare från en orolig kommuninnevånare så skriver det tre ledande politikerna i den styrande majoriteten i vår kommun att ”Vården har blivit bättre”. De garanterar att vården blivit bättre under de senaste 15 åren. Jovisst, självklart är detta en sanning. Personalens kunskap förbättras och vårdmetoder utvecklas. Äldre kan vara hemma längre tack vare att hemtjänsten utvecklats. Hade det inte varit så vore det katastrofalt.

Det som vi medborgare oroas för är den utveckling som vi sett den senaste mandatperioden. Alltså åren 2015, 2016 och 2017. Där man trots att befolkningen ökar och blir äldre så drar man ner på antalet platser i såväl korttidsboende som äldreboenden. Ett projekt startades som kallas ”Trygg hemgång”. Tanken var från början att alla som låg på sjukhus och skulle vid utskrivning transporteras hem. Väl hemma skulle en vårdplanering äga rum. Denna tanke havererade omedelbart. Många som skrivs ut på sjukhus är vid så dålig hälsa att en vårdinrättning typ korttidsboende är enda möjligheten. Efter att ha läst de rapporter som finns om det försök som gjordes med ”Trygg Hemgång” så ser man att det finns delar som var bra i arbetssättet som tagits till vara men i huvudsak så är det som förut.

En biståndshandläggare från kommunen kommer till sjukhuset och förklarar att patienten ska hem. Anhöriga möter upp och protesterar. Sjukhuspersonal säger att han/hon klarar sig inte hemma. Sedan får patienten vänta på att en korttidsplats blir ledig. Denna väntan har för flera blivit lång. Sedan augusti månad till årsskiftet 18 patienter fått vänta mer än en vecka på Värnamo sjukhus. Det är vad jag kunnat läsa ut på de fakturor som Gislaved kommun betalat. Självklart finns här ett mörkertal. Hur många har haft en anhörig som fått en kollosal belastning när den sjuke kommit hem för tidigt? Det har också inneburit att överbeläggningarna på korttidsboenden inte är ovanliga. Statistiken från 2017 säger att under två av fjolårets tolv månader så är snittbeläggningen under de 24 platser som finns. Max var det 30, nämligen augusti månad.

Så visst kan vården ha blivit bättre men den har inte räckt till för de som behöver den. Trots att det har öppnats extraplatser så har inte balansen uppnåtts. Sedan kan jag tycka att på korttidsboende så skall det finnas viss ledig kapacitet. NÄR EN KOMMUNMEDBORGARE SKA LÄMNA ETT SJUKHUS OCH BEHÖVER MER VÅRD UTANFÖR HEMMET SÅ SKA DET FINNAS TILLGÄNGLIGT.

I sin insändare skriver de tre partiernas företrädare att det kostar för mycket att ha platser i beredskap. De har inte frågat oss kommuninnevånare om vi är beredda att betala för det. I höstens val så är det vår chans att påverka. Har den nu regerande majoriteten levt upp till det vi som medborgare vi ha? Partiernas valplattformar är på gång. Jag kommer att följa detta fram till valet.